Jiiihaaaa. Nu löser det sig.

Idag har vi fått besked från Trygg Hansa att de har godkänt Budovas offert för att återställa huset samt kommer ersätta oss för för våra kostnader i samband med vattenskadan.

Om jag vore en idrottsstjärna skulle jag absolut fått svara på frågan: Hur känns det nu? Och vet ni? Det känns fanstastiskt bra. Nu kan vi börja leva igen. Vi kommer snart ha ett färdigt hus igen. Vi kommer ha tid och ork att vara med våra barn. Och kanske träffa lite vänner igen. Vi kommer kunna vakna på helgen och tänka: Vad ska vi hitta på idag?

Visst är det fantastiskt?

Nästa steg är att Budova sätter igång med renoveringen. De börjar med att riva ut det sista golvet i vardagsrummet, sedan går vi framåt igen. Det är första gången på länge som vi går framåt igen. Till midsommar kommer Stora Lotshuset vara klart. Igen.

Detta är en lycklig dag i vår familj. Jag känner på mig att det kommer bli fler sådana i framtiden. Vi får se till att det blir det.

Vågar vi tro på en lösning?

Kvällssolen har hittat runt träden in i sovrummet.

Nu har frågan retts ut och vårt byggbolag tar ansvar för vattenskadan, tillsammans med sitt försäkringsbolag. Vi har fått beskedet att inkomma med våra kostnader, och byggbolaget håller på och räknar fram en offert vad det kostar att återställa huset till det skick det var innan den första vattenskadan den 17 december.

Jag önskar att jag kunde ta in det, och glädjas åt beskedet. Jag önskar att jag kunde jubla och skrika att NU ORDNAR DET SIG! Äntligen!

Men jag har så svårt för det. Jag har rustat för krig så länge, att det är det jag kan. Jag vågar inte tro på att det ska lösa sig. Jag är för rädd för att bli besviken. Igen.

Min grundläggande inställning var tidigare att jag kan känna mig trygg, jag som är Rätt Försäkrad, och det upp över öronen. Jag ville absolut inte missbruka mitt försäkringsskydd genom att fuska eller anmäla småskador som jag klarar av att lösa själv. Jag spar det utrymmet till om det mot förmodan skulle hända något stort någon dag. Jag är en person som betalar min skatt och känner mig stolt över att jag bidrar med mer än de flesta i vårt samhälle, till skolor och sjukvård. Det känns fint.

Den inställningen har stukats rejält under hela processen. När vi verkligen behövde hjälp fick vi kalla handen och ett tydligt avståndstagande. Första gången var det för tre år sedan, när den Envisa Trädgnagaren som hade ätit upp hela vårt hus och som tydligen inte innefattades i någon av alla våra bas och tilläggsförsäkringar. Sen var det en försäljning av ytterligare onödiga försäkringar som lurades på oss i vår desperation och nu denna gång gällde först varken vår eller byggbolagets försäkring när det rann in ett par hundra liter vatten i vårt nybyggda hus. Det var alltid någon annans ansvar. Vårt, eller helt enkelt Någon Annans. Vems ansvar det var, behövde man inte ens berätta. Det räckte med att det var Någon Annans. Och det är tydligen helt OK, rent skaderegleringsmässigt. Nu tänker jag att försäkring, det är inget som vi behöver. Det kommer ändå inte att skydda mig. Sådant som det kan skydda mig mot, är sånt som jag klarar av själv.

Jag vill få tillbaka min tilltro till systemet så att jag kan fortsätta känna mig trygg med mina försäkringar. Jag vill inte bli någon som fuskar och påstår att jag har tappat något mycket finare än jag egentligen har gjort, för att få ut ett reellt värde av mina försäkringsinvesteringar. Jag vill inte sko mig på någon annans bekostnad. Jag vill göra rätt för mig och dela med mig av det som är mitt till de som har mindre. Men då vill jag också känna att det finns någon som hjälper mig när jag verkligen behöver det.

Kan det vara så att det kanske löser sig för oss nu? Jag hoppas det. Så himla mycket.

Jag vill få klart vårt hus och lägga denna enorma sorg och oro bakom mig. Jag vill gå vidare med livet igen, och ha ork och kraft över att känna mig glad. Det var så länge sedan att jag knappt minns hur den känslan kändes. Men jag vill dit igen. Kan det vara så att vi nu tar första stegen i den riktingen? Jag hoppas verkligen det. Ensam är kanske stark, men det är så mycket roligare att vara fler i båten.

Så välkomna ombord TryggHansa. Nu ror vi det här i hamn.