Redan för ett drygt år sedan fick vi bokstavskombinationen av vår käre granne Anna. Tror att hon tyckte att vi varit med om lite väl mycket redan då, och ville peppa. Lustigt att vi nu när vi flyttat in i huset har fått fram bokstäverna och satt upp dem på hyllan lite diskret för att minnas den tiden när vi forcerat gamla fejder och utmaningar likt ett stridspar på omöjligt uppdrag bakom fiendes linjer.
Nåväl, det var historia, och fredags njöt vi för första gången för fullt av vårt hus och att ha hela familjen samlad. Vi hängde i soffan, spelade lite Wii, gofffade ostbollar drack lite goa öl och en utmärkt whisky, fick även in TV signalerna och avnjöt en film. Underbart.
Igår var det dags att köra igång på gammal manér. I spöregn tokflyttade vi det sista från vårt temporära boende hos George. Trots 40 cm lervälling, snöblask och en aldrig sinande mängd prylar, växter, böcker, sparkar, liar och så vidare så var det faktiskt en njutning.
När jag så småningom kom in, helt dygnsur upptäckte jag en liten samling vattten på golvet. Lite irriterad över att vårt perfekta ekgolvsom är så vackert, fått en snöhög på sig som troligtvis smält. Torkade upp den med redan dygnsura strumpan, och bar in några kartonger till. Så när jag kom in igen, var det en ny hög som smält. På samma ställe. Jag torkade upp den igen och upptäckte att det bubblade ur golvet. Och inte bara där, alla kvistarna i det vackra golvet speglade ljuset och ur dem sipprade vatten likt spakällor på Island. När jag hoppade på en av plankorna stänkte vattnet upp på benet från mellan spjälorna.
Saaaaatan!. En gång i tiden minns jag hur vi kommenterat "Drömkåken". Att den saknade fantasi. Det var efter att vi på nyårsdagen år 2000 upptäckt att vår vattenmätare frusit sönder i källaren på vårt första hus på Storholmen och sprejade ner allt. Denna gång var vi inte bakfulla, men känslan var identisk.
Idag hade vi laddad för glöggmingel för ett 100-tal Storholmare. Vi fick ställa in festen, och istället ta emot en rörmokare som inte lyckats identifiera källan. Nu får vi ser var denna resan slutar.
Välkommen till tredje boken, i vad vi hoppas stannar vid en trilogi. Vi som trodde att vi skulle få börja njuta av livet, vänner och glädje.
Vår käre byggchef sa att vi inte skall oroa oss, att ingen har dött och att ett hus går alltid att fixa. Tänkte stillsamt på min farmors vackra begravning i fredags, och att det definitivt var läge att oroa sig. (Skönt att hon slapp denna resan.) Det är skarpt helikopterläge nu!
Tack Svenne, Kjelle, Roland, Anna, Fredrik, Nora, Lisa, Johan, Lillian, Pelle, Mia, Caroline och alla andra som hjälpt till, eller hört av er och erbjudit hjälp. Tack även till våra byggare Budova, med Bogdan och Wojtek som finns där och deltar aktivt i våra problem. Nu är det bara att som ett Saabmål bryta ihop, falla ner för att sedan resa sig och hitta nya krafter och lösningar.
fortsättning följer........
/C
